Milja Viita: Micromégas, A pa p = la Terre

I Mörkrummet ses uruppförandet av den experimentella epokfilmen Micromégas, A Pa p = la Terre (2026), som tar tittaren till 1700-talet i fotspåren av en vetenskaplig expedition från Paris till Tornedalen. Verket utnyttjar arkivmaterial på ett kreativt sätt och har filmats på film. Det granskar människans strävan efter att mäta och förstå världen samt osäkerheten i vår kunskap, våra observationer och minnet.

Filmens utgångspunkt är en vetenskaplig expedition ledd av fransmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis, som undersökte jordens form i Tornedalen under åren 1736–1737. Mätningarna gjordes i svåra nordliga förhållanden och bekräftade Newtons teori om jordens tillplattade poler. Vid sidan om den vetenskapliga expeditionen hänvisar filmen till Voltaires filosofiska science fiction-berättelse Micromégas (1752), i vilken en jätte anländer från rymden och iakttar jorden och dess pyttesmå invånare. Berättelsens bitande humor riktas mot mänsklighetens egocentricitet och tro på sin kunskaps allsmäktighet. Viitas verk behandlar likaså människans plats i världen och gränserna för hennes förståelse.

Viita arbetade med och filmade verket under sitt konstnärsresidens i Paris, där hon studerade expeditionens anteckningar, dagböcker, teckningar och brev vid Franska vetenskapsakademins arkiv. Materialet avslöjade hur hårt och oeftergivligt fältarbetet hade varit, vilket gjorde ett stort intryck på henne. Bland de vetenskapliga observationer som expeditionen gjort fanns beskrivningar av ösregn, frost, myggor och den hjälp som lokala invånare gett dem, vilket gav en inblick i hur fysisk expeditionen var och hur man arbetade på miljöns villkor.

Kroppsligheten är närvarande även i Viitas sätt att filma. Hon använder en tung, handdriven filmkamera utan stativ eller bildstabilisator, varav kroppens rörelser förmedlas direkt på filmen. Den svajande bilden är skarp endast stundvis och för tankarna till hur opålitligt minnet är. Även Viitas fascinerande ljudvärld skapar en koppling till det förflutna. Pianomusiken baserar sig på tickandet från ett golvur från 1700-talet inspelat i Paris, och fungerar som en tidsmätande rytm i filmen. Världen framträder som en dialog mellan observation, mätning och fantasi.

Milja Viita (f. 1974) är en bildkonstnär och filmskapare som nyligen tilldelats statspriset för mediekonst. I hennes arbete förenas arkivmaterial med personliga iakttagelser och filmens materialitet. Hon avlade sin magisterexamen i bildkonst vid Bildkonstakademin år 2005, där hon sedan dess har undervisat i filmskapande. Viitas verk har i stor omfattning visats vid museer, gallerier och internationella filmfestivaler och de ingår i samlingarna vid bland annat museet för nutidskonst Kiasma, Serlachius och Jenny och Antti Wihuris stiftelse.

Verkets produktion har understötts av AVEK. Konstnärens arbete har fått understöd av Finska Kulturfonden.
Utställningen stöds av Museiverket.